När tålamodet tryter

Vad gör man som mamma när tålamodet tryter??
Fler än jag som anar att denna kommande trotsålder börjar tidigare än vid 2års åldern?

Alex har nu en tid visat ett fruktansvärt humör mellan varven då han varit på jätteglatt humör.
Han visar tydligt när det inte passar genom att slänga sig på golvet, slåss, bita i bordet eller kasta mat som är kvar på tallriken. Inte nog med det så skriker han något fruktansvärt.

När man som mamma lyssnat på detta en hel dag och inte får en gnutta hjälp från sin sambo brister det till slut.
Alla kraffter som man hade tog plötsligt slut och där sitter jag i sängen och bryter ihop.
Jag tittar på Alex med tårarna som faller nerför min kind och han tystnar genast, kommer fram till mig och tittar så där fundersamt.
Jag ar upp han i knät och blir mer ledsen över att jag sekunden tidigare skällt på honom.

När tålamodet tryter är det inte lätt alla gånger..
Visst kan trotsåldern börja tidigare och man vet vad man har att vänta.
När jag tänker efter så ser jag tillbaka på alla de där underbara stunderna man upplever tillsammans vilket ger en krafft att klara av vardagen♥


Olycksfågeln Alex

Det har nu gått två veckor sedan det hände!
Dagen då vi röjjde i vårt källarförråd och olyckan återigen var framme.

Det var veckan innan då olyckan var framme och han slog huvudet i sängbordet och ett jack i sidan utav pannan blev resultatet. Men denna gången var det värre, på ett ögonblick sekund blev allt kaotiskt.

Från att ha hört Alex goa skratt och bus i källargången blev allt så dramatiskt.
På ett ögonblick sekund satt han fastklämd mellan betongväggen och en innerdörr...
Jag vänder mig hastigt om och hör Alex i panik skrika och kippa efter andan. Jag möts av en alldeles blodig liten Alex. Försiktigt ställer jag dörren upp som fallit över Alex och slått han rakt i pannan.

Först såg det mer ut som han fått en "lättare" smäll på näsan. Snabbt sprang jag upp för att lägga han på skötbordet och försöka torka av det jag trodde var näsblod.
När jag sedan ser det djupa jacket i pannan blev jag chockad.. Jag såg in i skallbenet på Alex.
Jag ropade på F som skyndade sig till toaletten. -Vi får åka raka vägen till akuten, jag ser skallbenet.

In i bilen med Alex i knät  och försöka hålla Alex vaken på vägen till akuten,
Väl framme ringer jag på klockan för akut hjälp då det ändå är ett barn. Jag visste ju inte mer...
Ut kommer en sköterska och säger att det där är inte akut (?), det har slutat blöda.
Jovisst tänkte jag i mitt stilla sinne. Här rinner det ju hela tiden... Men vi fick snällt sitta och vänta på vår tur i kön.

Nr 52 hade vi och 1.5 timme går innan det blir vår tur. Jag går in i receptionen med Alex och jag blev förfrågad när denna olyckan skett. Vi skulle fått komma in på en gång enligt sköterskan i receptionen eftersom såret börjat läka utav sig själv. Men detta resulterade i sammanlagt 2timmars väntan innan vi kom in på undersökning.

Alex hade precis somnat i min famn efter att ha sprungit stora maratonloppet i väntrummet. Ja inte var han särskilt allmänpåverkad utan blodig gick han fram och sa Heej till alla människor. Charmkillen :)
Han blev avtvättad i pannan och fick lugnande i form av stolpiller. Jodå Alex blev lugn och smaskade samtidigt i sig en hel piggelinglass MUMS.

Alex blev ihop limmad i pannan och tejpad. Men vilken kille vi har, inte ett ljud sa han utan tillät verkligen detta utan problem och tänk lim i ett sår så djupt att man ser skallbenet!!!
Som stolthet fick han en nalle utav personalen som även den var omplåstrad i pannan ♥

Nu ska detta läka utav sig själv, men kan ta tid. Vad jag kan se har det läkt fint och Alex pillar inte alls på det.
Vår duktiga kille. Han är den lilla olycksfågeln minsann!




RSS 2.0